Som ni ser på rubriken är jag en motståndare till särskrivning. Ikväll åt jag några egenkokta vätternkräftor, mmm. När jag gav mig på den tredje kräftan och skulle slörpa i mig köttet i ena klon (det var en stor klo, en hanne) så försvann plötsligt munsbiten. Jag kände med tungan i munnen, men nej, det fanns ingen köttbit där. Jag funderade ett par sekunder och hann tänka att den sitter nog i luftstrupen, hinner jag ringa någon som kan hjälpa mig eller hinner jag lära hundarna heimlich manöver? Jag tog ett litet andetag och kunde konstatera att det inte satt något i luftstrupen. Hostade lite för säkerhets skull, men näe, det kom inte upp nån kräfta. Med en förmodligen väldigt tom blick funderade jag en stund till, det finns ju inte så många ställen i kroppen som den kan ta vägen. I alla fall inte om man med säkerhet vet att ingångshålet var munnen. Så jag drog in luft genom näsan och plupp så kom kräftklon ner i munnen igen. Hoppas att ingen av er läser bloggen medan ni äter middag. Men så var det. Jag säger som papp med sina sjukdomar, det var lite intressant…

Idag har hundarna fått varsin boll med kattmat i. Det finns ett hål i bollen där det ploppar ut godis i ett visst läge. Det gick åt några bollar innan jag övertygade Musse om att den räcker längre när man puffar den över golvet istället för att tugga sönder bollen.  Nu har alla lärt sig tricket och puffar bollen med nosen mot ett hörn i biabädden eller fram och tillbaka över golvet. Bra aktivering när matte vill göra annat. Här kommer lite bilder:

Musse puttar sin boll i biabädden

Lisa väljer ett hörn i köket

och Tassa väljer den andra biabädden.

Jag tog även några kort på hönskaoset. Jag räknade till 42 tidigare idag, men närmare hälften kommer att försvinna innan vintern. Kolla in min gårdsplan:

För många fjäderfän

Alldeles för många…

Ett knippe stora…

och ett knippe små.